Massakern i Srebrenica

Kriget i Bosnien och Hercegovina inleddes i april 1992 och kom att få mest förödande konsekvenser av alla konflikterna i det forna Jugoslavien. Bosnien och Hercegovinas strategiska position gjorde att såväl Serbien som Kroatien försökte dominera stora delar av landets territorium vilket inte minst kom att drabba de bosniska muslimerna. Utan stöd av de närmaste grannarna fick bosnienmuslimerna förlita sig till viss ekonomisk hjälp och mindre truppförstärkningar från arabländer och andra muslimska stater.

Stora serbiska framgångar i början
Till en början hade serberna stora framgångar i striderna. På sex veckor under försommaren 1992 lyckades serberna vinna kontroll över två tredjedelar av hela Bosnien-Hercegovinas territorium. Motståndarna slogs formellt för den nya, multietniska staten Bosnien-Hercegovina, men såväl de statliga institutionerna som armén dominerades stort av muslimerna. Efter den inledande serbiska offensiven lyckades den bosniska armén samla sig till försvar av landets centrala delar, Sarajevo och ett antal muslimskt dominerade städer i öster.

Kriget krävde drygt 100 000 människors liv
Kroaterna samarbetade inledningsvis med muslimerna mot serberna. I juli 1992 utropades dock en självstyrande kroatisk stat, Kroatiska Republiken Herceg-Bosna, i de områden som beboddes av kroater. Under hösten 1992 blossade också blodiga strider upp mellan muslimer och kroater. Kriget förvandlades därmed till en tresidig kamp om territorier i vilken den civila befolkningen från alla etniciteter var mycket utsatt.

Kriget kom att pågå i drygt tre och ett halvt år. Det krävde runt 100 000 människors liv och drev hälften av landets invånare på flykt. Huvudstaden Sarajevo utsattes för serbisk belägring med återkommande artilleribeskjutning kriget igenom. Fruktansvärda TV-bilder visade bland annat förödelsen efter granater som landat på en marknadsplats full av folk och mitt i en kö av människor som väntade på att få köpa bröd.

Srebrenica och Zepa, muslimska enklaver
Under större delen av kriget utgjorde Srebrenica tillsammans med Zepa muslimska enklaver i ett territorium kontrollerat av bosnienserbiska styrkor. I samband med en bosnienserbisk offensiv i januari 1993 åtskildes de två områdena. En stor mängd muslimska flyktingar sökte samtidigt sin tillflykt till Srebrenica och befolkningen ökade från cirka 40 000 till 60 000. Tillgången på vatten, mat och andra förnödenheter var knapp.

Fruktlösa försök att stoppa kriget
Det internationella samfundet försökte stoppa kriget, men försöken var länge fruktlösa. Olika fredsplaner lades fram, men ingen av dem lyckades vinna stöd från alla parter. Redan vid krigsutbrottet fanns en FN-styrka, UNPROFOR, i Sarajevo för att övervaka eldupphör i kriget i Kroatien. Denna styrka fick bland annat ansvar för att försvara de städer och områden som FN förklarade som ”säkra områden”. I mars 1993 besökte UNPROFOR:s befälhavare, den franske generalen Morillon, Srebrenica och lovade staden FN-beskydd. Kort därefter antog Säkerhetsrådet en resolution som befäste att:

”all parties and all others should consider Srebrenica and its surroundings as a UN protected zone which must not be attacked by the military or to be exposed to other hostility action”.

Massakern i Srebrenica 1995
Den första gruppen UNPROFOR-soldater anlände till Srebrenica den 18 april 1993. I januari 1995 var det holländarnas ”Dutchbat” tur att rotera in. I juli samma år inledde bosnienserberna under ledning av general Ratko Mladic sin attack på staden. Ett stort antal muslimska män bestämde sig för att söka skydd i Tuzla och påbörjade en marsch genom skogen. Ett mycket stort antal av dessa dödades på vägen. Samtidigt nere i staden, vid den gamla batterifabriken Potocari och tillika UNPROFOR-basen, där många hade sökt sin tillflykt, sorterade bosnienserberna ut alla män mellan 16 och 60. De flesta av dessa avrättades mer eller mindre inför ögonen på de underbemannade och maktlösa UNPROFOR-soldaterna. Dödssiffran från denna, den värsta massakern i Europa sedan andra världskriget och av krigsförbrytardomstolen i Haag klassad som folkmord beräknas till drygt 8 000 människor.

Balkankrigen drivkraft bakom EU:s stärkta krishanteringsförmåga
Det är tydligt att Balkankrigen var en utmaning som EU då inte var rustat för. Detta har varit en lärdom och ett motiv när EU därefter börjat ta ett större och mer aktivt ansvar för att bidra till konfliktlösning i sitt närområde och globalt. Erfarenheterna från Balkankrigen har varit en viktig drivkraft bakom de senaste årens stärkande av EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska verktyg, bland annat den militära krishanteringsförmågan och polisinsatser.

Förnekelse
Ända fram till 2004 fanns det en utbredd förnekelse bland bosnienserberna att Srebrenicamassakern verkligen ägt rum. Under starkt tryck från den Höge Representanten Paddy Ashdown tvingades regeringen i Banja Luka dock att göra en omfattande utredning av hädelseförloppet kring Srebrenica. Resultatet blev att ledningen i Republika Srpska (RS) till slut tvingades erkänna fakta, bland annat angående de faktiska dödstalen.

På minnesceremonin på tioårsdagen av massakern i juli 2005 deltog såväl RS:s president Cavic som Serbiens president Tadic. På senare år har dock beredskapen i Republika Srpska att erkänna de brott som begicks avtagit betänkligt och vid hågkomsten i Srebrenica femton år efter massakern deltog visserligen President Tadic från Serbien igen, men denna gång utan sällskap av företrädare för Republika Srpska.

Sveriges roll
Sverige och EU har sedan krigen på Balkan bidragit med många åtgärder och gett stora ekonomiska bidrag för att skapa demokratiska, trygga och välmående samhällen i Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Serbien och Montenegro, Kosovo, Makedonien och Albanien. Det är en historisk uppgift och fortfarande en stor utmaning att bidra till det arbetet. Här testas EU som fredsprojekt på 2000-talet. Ett krav som den svenska regeringen särskilt driver är att länderna i regionen samarbetar med Jugoslavientribunalen i Haag för att misstänkta krigsförbrytare från Balkankrigen ska ställas inför rätta. Regeringarna på Balkan måste både utöva kontroll över sin statsapparat och visa politisk vilja för att dessa personer ska överlämnas till tribunalen. Denna hållning från omvärlden har bland annat inneburit att personer som Ratko Mladic, Radovan Karadzic och Ante Gotovina överlämnats till Haag och ställts inför rätta för sina handlingar under Balkankrigen.

Den svenska regeringen verkar också på ett bredare plan för att i förebyggande syfte öka kunskapen om vår tids folkmord och etniska rensningar. Vi måste dra lärdomar av historien för att förhindra liknande händelser i framtiden.

Taget från: Mänskliga rättigheter

 

Genocid u Srebrenici

Genocid u Srebrenici se dogodio jula 1995. godine i podrazumijeva masovna planska ubistva velikog broja bošnjačkihmuškaraca i dječaka između 12 i 77 godina. Genocid se dogodio u regionu Srebrenice, a izvele su ga Vojska Republike Srpske pod komandom generala Ratka Mladića uključujući i paravojnu formaciju ”Škorpioni”, pod kontrolom Ministarstva unutrašnjih poslova Srbije.

Događaj se smatra jednim od najvećih masakara u Evropi od Drugog svjetskog rata, u kojem je ubijeno oko 8.000 ljudi. Masakr se generalno smatra jednim od najužasnijih događaja u savremenoj evropskoj historiji. Mladić i drugi srpski oficiri su u međuvremenu optuženi za ratne zločine uključujući i genocid pred Međunarodnom krivičnom sudu za bivšu Jugoslaviju (MKSJ). MKSJ je između ostalog donio pravosnažnu presudu u kojoj masakr u Srebrenici kvalifikuje kao čin genocida.

Procitajte više:
Srebrenica Genocide Blog
Žene Srebrenice