Kenan och Sutkas berättelser

Kenan och Sutkas berättelser

De berättar om sitt forna hemlands blodiga historia

När Kenan Secic var tre år tog han farväl av sin pappa.

15 år senare berättar han och skolkamraten Sutka Nezirevic om vandringen som skulle leda till friheten, men som slutade i det värsta massmord Europa skådat sedan andra världskriget. Sutka Nezirevic och Kenan Secic var knappt födda när kriget bröt ut. Men det som hände i deras gamla hemland har i högsta grad präglat deras liv. Så när det var dags för gymnasiets projektarbete bestämde de sig för att samla information om Bosniens blodiga historia.

Nu vill de berätta.

– Vi vill att alla ska veta så att ingen glömmer bort vad som hände.

För hur det än är så är det förvånansvärt få svenska ungdomar som har hört talas om det som
hände 200 mil härifrån. När Kenan och Sutka berättade om sitt projektarbete var det många jämnåriga som föll i tårar.

– De kunde inte förstå de grymheter som utspelade sig för knappt 20 år sedan. Alla vet vad som hände i Auschwitz, men de kunde inte föreställa sig att det förekommit någon etnisk rensning i Europa efter det.

Och det är fasansfulla filmsekvenser de två ungdomarna tagit del av och visar i sin redovisning.

– De serbiska soldaterna filmade mycket. Det finns bland en sekvens där de slår ihjäl ett spädbarn, säger Kenan, som inte vill att hans mamma ska behöva se filmsnuttarna.

– Hon har varit med om det. Hon ska inte behöva uppleva det igen.

Kenan var drygt tre år den där dagen när hans pappa sa farväl. Då bodde familjen i Screbeniza, som med sin flod gränsade till Serbien och fiendestyrkorna som ryckte allt närmare. När den muslimska befolkningen insåg vad som skulle hända bestämde man sig för att barn och kvinnor skulle ta sig till FN-lägret och att de vuxna männen skulle ta sig genom skogen till Tuzla tio mil därifrån.

– De trodde att de gick mot friheten, men den vandringen blev deras död, säger Kenan, som den 11 juli 1995 miste alla sina manliga släktingar; sin pappa, farbror, morbror, morfar och mostrarnas män. De dog tillsammans med 8 000 andra civila.

– Ordern var att alla män över 13 år skulle dödas.

Kenans morfar flydde med sin dotter och hennes två barn.

– Han trodde att han skulle skonas, han var ju så gammal.

Men morfadern hade fel. Han fördes bort av en före detta serbisk granne, i åsynen av FN-soldaterna, och avrättades. Mamman med de två småpojkarna hamnade på en skola i Tuzla, där de trängdes med hundratalas andra.

– Det var fruktansvärt. Mamma har berättat att det inte fanns något att äta och att människor dog av olika sjukdomar, berättar Kenan.

Så småningom stabiliserades vardagen. I december 1995 skrevs fredsavtalet och några år senare började Kenan skolan. Det han bäst kommer i håg från den tiden är ruinerna och känslan av hopplöshet. Räddningen blev en faster i Tyskland. Hon skickade pengar så att familjen kunde hyra ett rum. Det var också fasterns pengar som betalade resan till Sverige för elva år sedan.

– Vi visste inget om Sverige. Vi ville bara komma någonstans där livet var bättre.

När Kenan kom till Karlskrona visste han fortfarande inte vad som hänt hans pappa.

– Vi levde på hoppet, säger Kenan, som under hela sin barndom burit med sig ett fotografi av fadern.

– Jag brukade blunda och låtsas att pappa var där. Men när jag öppnade ögonen var han alltid borta.

För två år sedan fick familjen beskedet att fadern hittats i en massgrav och att man säkerhetsställt hans identitet med hjälp av DNA. De reste dit på årsdagen av massakern och begravde honom i en massbegravning i Potocari.

– Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag fick vara nära min pappa och jag fick ta farväl ordentligt, samtidigt som jag visste att det skulle vara för alltid.

Men Kenan Secic känner ingen längtan att flytta tillbaka till Bosnien och Hercegovina. Så gör inte heller Sutka Nezirevic, vars släkt kommer från Banja Luka men som i dag lever splittrad. Hennes familj lyckades ta sig till Sverige precis när kriget brutit ut. De två 19-åringarna tror inte att de kan förlåta, men de vill gå vidare i livet och bygga upp något gott för framtiden – i stället för att odla det hat som under flera hundra år sargat Balkan. Av den anledningen samlade de ihop 3 000 kronor. De pengarna har de skickat till en liten bosnisk pojke, som tillsammans med sin mamma lever under mycket knappa förhållanden. Och insamlingen till deras fadderbarn kommer att fortsätta.

– Det känns bra. Jag vet att våra föräldrar är stolta över det vi gör, säger Sutka Nezirevic.

1 Comment

  1. Leena Vuorenmaa
    april 2, 2013

    Hej!

    Tack för en mycket känsloladdad och väldigt viktig berättelse.
    Jag är bitr. rektor på Dialogskolan och arbetar där för tillfället med ett projekt, där våra elever i år 9 vill få kontakt med överlevare från Srebrenica-folkmordet. Jag arbetar med min kollega Ramiz Masic, som är mentor för klassen.
    Jag har även en bekant, som för tillfället bor i Sarajevo. och därmed inte kan hjälpa oss med sin berättelse.
    Jag skulle vilja komma i kontakt med personer (de som berättar här ovan) för att låta eleverna möta dessa historier. Vi har arbetat med folkmord med avstamp i förintelsen, men efter elevernas efterfrågan har vi nu fokuserat på Srebrenica. Det finns flera artiklar om vårt arbete, där vi samarbetat länge med EXPO utbildning samt i år blivit uppmärksammade genom Skolornas Fredspris 2013.
    Den 11.4 har vi öppet hus på kvällen, då eleverna presenterar sitt projekt och vi skulle gärna då även få besök av er.
    Med Vänlig Hälsning,
    Leena Vuorenmaa
    bitr. rektor
    Dialogskolan